Första etappen till Fältjägarstugan var mest uppför och rent ut sagt tråkig skidåkning. Men stugan, Fältjägaren, var trevlig. Och vi hade en underbar kväll med en fantastisk solnedgång och omplåstring av skavsåren. På påskafton bar det av till Helags. Halva vägen var nedför och andra halvan uppför. Men, med bra medvid och strålande sol gick det snabbt. Framme på fjällstationen så tog vi en tur halvägs upp på Helags för att känna på berget, kändes inte alls omöjligt att komma upp. Bastu och sedan en rejäl påskmiddag och Helags påsktårta. Surrade en del med Tom och Karin på kvällen, som hade slagit upp tältet utanför.
På påskdagen var det dags att besegra Helagsberget. Natten hade varit blåsig med vindbyar som toppade 34m/s, Tom och Karin hade inte riktigt fått sin skönhetssömn i tältet! Eftersom vädret inte var det bästa och vägen upp skulle vara isig hyrde vi snöskor. Funkade otroligt bra uppåt, mycket lättare än skidor, men på platten och nerför är skidor oslagbara. På ett par timmars knatande var vi uppe på toppen och jag fick pinna på ordentligt för att hålla takten med Nina och Markus eftersom jag ville ta lite bilder på vägen. På toppen möttes vi av den gigantiska falossymbolen av snö. Enligt sägen skapad av STF personalen på fjällstationen.
I snöfälten på vägen ner hade vi påskens naturupplevelse. Till och börja med såg vi en av Sveriges ca 200 fjällrävar! Vad är chansen för det? Kvällen innan hade dessutom Sveriges mest meriterade fjällrävsforskare hållit föredrag vid middagen. Lite längre ner mot dalen såg vi mängder med ripor. I vanliga fall brukar det vara ytterst skygga och flyga sin väg, men här trippade de bara iväg, ungefär som duvor, när vi kom på våra snöskor!
Sol och fantastisk skidåkning mot Sylarna. Mestadels platt och jag svor över det dåliga glidet i mina vallningsfria skidor. Nina och Markus hade det betydligt lättare men jag visste att det skulle bli uppför senare hehe.... Framme vid Sylmassivet så tog Markus och jag skidade ett par extra 100 höjdmeter för att få känna på några telis-svängar på Ekorren. Orörd och otroligt skön snö, kan det bli bättre?
Syltoppen nästa utmaning. Hade nog tagit lite lätt på övningen och insåg inte förrän sent att det här innebar klättring i snö, och ganska brant bitvis! Men upp kom vi. Utsikten var fantaskisk men tyvärr inte helt klart. Lite knepigare på vägen ner. Speciellt för mig som trodde de skulle vara lättare att hasa sig ner, och periodvis så dinglade bena fritt och endast mina stavar höll mig kvar på berget. Men som brukligt gick det bra...
Efter en kort och sen lunch på Sylstationen så klev vi i stavar och skidor för att ta oss de 1.9 milen till Blåhammaren. Men det var segt. Tog oss 4 timmar och humöret vara inte hela tiden på topp. Han precis i tid för att kunna beställa in resterna från köket och ett par öl innan det stängde. Riktigt mysig ställe. Sista dagen hade vi en lätt tur till Storulvån, bara nerför. Sen bar det hem med tåg mot el Stockholmo.
På påskdagen var det dags att besegra Helagsberget. Natten hade varit blåsig med vindbyar som toppade 34m/s, Tom och Karin hade inte riktigt fått sin skönhetssömn i tältet! Eftersom vädret inte var det bästa och vägen upp skulle vara isig hyrde vi snöskor. Funkade otroligt bra uppåt, mycket lättare än skidor, men på platten och nerför är skidor oslagbara. På ett par timmars knatande var vi uppe på toppen och jag fick pinna på ordentligt för att hålla takten med Nina och Markus eftersom jag ville ta lite bilder på vägen. På toppen möttes vi av den gigantiska falossymbolen av snö. Enligt sägen skapad av STF personalen på fjällstationen.
I snöfälten på vägen ner hade vi påskens naturupplevelse. Till och börja med såg vi en av Sveriges ca 200 fjällrävar! Vad är chansen för det? Kvällen innan hade dessutom Sveriges mest meriterade fjällrävsforskare hållit föredrag vid middagen. Lite längre ner mot dalen såg vi mängder med ripor. I vanliga fall brukar det vara ytterst skygga och flyga sin väg, men här trippade de bara iväg, ungefär som duvor, när vi kom på våra snöskor!
Sol och fantastisk skidåkning mot Sylarna. Mestadels platt och jag svor över det dåliga glidet i mina vallningsfria skidor. Nina och Markus hade det betydligt lättare men jag visste att det skulle bli uppför senare hehe.... Framme vid Sylmassivet så tog Markus och jag skidade ett par extra 100 höjdmeter för att få känna på några telis-svängar på Ekorren. Orörd och otroligt skön snö, kan det bli bättre?
Syltoppen nästa utmaning. Hade nog tagit lite lätt på övningen och insåg inte förrän sent att det här innebar klättring i snö, och ganska brant bitvis! Men upp kom vi. Utsikten var fantaskisk men tyvärr inte helt klart. Lite knepigare på vägen ner. Speciellt för mig som trodde de skulle vara lättare att hasa sig ner, och periodvis så dinglade bena fritt och endast mina stavar höll mig kvar på berget. Men som brukligt gick det bra...
Efter en kort och sen lunch på Sylstationen så klev vi i stavar och skidor för att ta oss de 1.9 milen till Blåhammaren. Men det var segt. Tog oss 4 timmar och humöret vara inte hela tiden på topp. Han precis i tid för att kunna beställa in resterna från köket och ett par öl innan det stängde. Riktigt mysig ställe. Sista dagen hade vi en lätt tur till Storulvån, bara nerför. Sen bar det hem med tåg mot el Stockholmo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar